Var envis!
När jag var 20 år så hade jag min häströrelse inhyrd i ett stall i långås.I det stallet fanns det mycket häst då det drevs av en sk. hästhandlare.Det fanns två avelshingstar bla(travare).En av dom var Artic lawyer,en mycket snäll och trevlig individ.Sen fanns det en riktigt otäck jäkel som hette Diller Way och om honom och min arm skall denna berättelse handla.
En dag eller rättare kväll så blev jag beordnad att fixa kvällsutfodringen ,då stallägarfamiljen skulle på fest.
Jag gav alla hästar hö och när jag kom till Dillers box så öppnade jag dörren och tog ett tag hö med högafflen för att slänga in till honom,MEN han hann innan dess med att ta tag i min vänsterarm och slet in mig i boxen och började kasta mig runt runt i boxen UTAN att släppa taget om min överarm,jag drogs utmed cementväggen och kastades i krubban och mot gallren i boxen,det enda jag uppfattade var hans stirrande ögon och ögonvittor ,helt uppspärrade tokiga ögon,(somjag kan mardrömma om än idag),Medans han slog mig gul och blå så tuggade han i armen så fradgan rann(han trasade fullständigt sönder min muskel).Vid detta laget var jag så panikslagen och rädd som man bara kan bli,jag skrek på hjälp,men till ingen nytta,det fanns ju ingen som kunde höra mig.Denna mardröm höll på i ca 10 minuter,till sist fick jag in en knytnävsslag i ögat på honom så att han för en sekund tappade taget och jag ramlade ihop som en geleklump i ena hörnan av boxen,som tur var i den ändan som utgången var,jag kröp snabbt som ögat ut i gången och hasade mig in bakom boxdörren och drog den så nära mig jag bara kunde.Diller såg sin chans till frihet och rusade slallgången ner och ut på gården.DÅ fich stallägaren syn ¨på honom och kom ut .så rädd hade jag hitills i mitt liv aldrig varit förr.Dom ringde min mamma som kom och körde in mig och min onda kropp till akuten i varberg,jag fick sitta där många långa timmar ,röntgades(ingen fraktur)sydde ihop ett tiotal sår i huvudet(hjärnskakning).Åkte hem på natten,dagen efter så var min arm typ som Karl-Alfreds ,stor tjock och öm,Jätte-jättesvullen.....In till sjukan igen och blev inlagd på stuts.opererades och tömdes på vätska ,låg kvar för observation,vilket ledde till att jag fick den fruktade sjukhussjukan i såret.Nu var pamsan skärrad och irri´terad(tålamod är inte min grej)Jag hade ju fem hästar som skulle ridas ,köras och skötas,så inte hann jag ligga där.)Jag blev isolerad,ingen fick komma till mig utan skyddskläder,jag fick inte gå ut från rummet heller,SÅ URTRIST och irritationen växte...tillsist var jag så otrevlig och sur så jag fick min mat inburen av morsan sköterskorna vägrade.Min arm var ingen vacker syn ,hela överarmen var i en blå-grön lila färg och så infekterad att man kunde lyfta på ett skinnlock(skinnet hade lossnat från själva musklen)och se benpiporna innanför det.Nu var det ALLVAR!!!!!
Läkarna var oroliga för armen(kanske även för mig)och började prata om att amputera den,Helsike heller .DET VAR MIN ARM DOM SNACKADE OM.....Och om den bestämde jag....Dom till ockmed hade fått morsan med på detta ,visst dom skulle ta bort min arm följande vecka.....ALDRIG I MITT LIV SKULLE DETTA FÅ SKE!!!!!!! Jag var ju myndig tack och lov, då bestämmer man själv över sin kropp och sina kroppsdelar.SÅ....Jag bad att få ett snack med läkaren och sa att jag skriver ut mig på egen risk,jag vågade inte va kvar ju.Fick skriva på en massa papper och spatserade ut med min onda arm ,dock med ett löfte till sjukvården om att jag skulle gå till distriktssköterskan varja dag för omläggning och komma tillbaks om det blev riktigt illa.Javisst jag gjorde så.Jag åkte till distriktet varje morgon innan stallet och la om armen. Jag började rida igen ,armen var inte så ond nu,jag red varje dag,mockade 10 boxar om dagen och gjorda allt annat man gör i ett stall.
JAG ÄR FULLT OCH FAST ÖVERTYGAD IDAG ATT JUST DET VAR RÄDDNINGEN FÖR MIN ARM ATT FÅ BÖRJA JOBBA IGEN OCH PÅ DET VISET FÅ IGÅNG BLODCIRKULATIONEN I DEN OCH EN LÄKNING.INNOM ETT ÅR VAR DEN HELT LÄKT. MEN DEN HAR ALDRIG MERA BLIVIT LIKA STARK SOM DEN EN GÅNG VAR,MEN DEN SITTER PÅ MIG.Och DET är huvudsaken.
En dag eller rättare kväll så blev jag beordnad att fixa kvällsutfodringen ,då stallägarfamiljen skulle på fest.
Jag gav alla hästar hö och när jag kom till Dillers box så öppnade jag dörren och tog ett tag hö med högafflen för att slänga in till honom,MEN han hann innan dess med att ta tag i min vänsterarm och slet in mig i boxen och började kasta mig runt runt i boxen UTAN att släppa taget om min överarm,jag drogs utmed cementväggen och kastades i krubban och mot gallren i boxen,det enda jag uppfattade var hans stirrande ögon och ögonvittor ,helt uppspärrade tokiga ögon,(somjag kan mardrömma om än idag),Medans han slog mig gul och blå så tuggade han i armen så fradgan rann(han trasade fullständigt sönder min muskel).Vid detta laget var jag så panikslagen och rädd som man bara kan bli,jag skrek på hjälp,men till ingen nytta,det fanns ju ingen som kunde höra mig.Denna mardröm höll på i ca 10 minuter,till sist fick jag in en knytnävsslag i ögat på honom så att han för en sekund tappade taget och jag ramlade ihop som en geleklump i ena hörnan av boxen,som tur var i den ändan som utgången var,jag kröp snabbt som ögat ut i gången och hasade mig in bakom boxdörren och drog den så nära mig jag bara kunde.Diller såg sin chans till frihet och rusade slallgången ner och ut på gården.DÅ fich stallägaren syn ¨på honom och kom ut .så rädd hade jag hitills i mitt liv aldrig varit förr.Dom ringde min mamma som kom och körde in mig och min onda kropp till akuten i varberg,jag fick sitta där många långa timmar ,röntgades(ingen fraktur)sydde ihop ett tiotal sår i huvudet(hjärnskakning).Åkte hem på natten,dagen efter så var min arm typ som Karl-Alfreds ,stor tjock och öm,Jätte-jättesvullen.....In till sjukan igen och blev inlagd på stuts.opererades och tömdes på vätska ,låg kvar för observation,vilket ledde till att jag fick den fruktade sjukhussjukan i såret.Nu var pamsan skärrad och irri´terad(tålamod är inte min grej)Jag hade ju fem hästar som skulle ridas ,köras och skötas,så inte hann jag ligga där.)Jag blev isolerad,ingen fick komma till mig utan skyddskläder,jag fick inte gå ut från rummet heller,SÅ URTRIST och irritationen växte...tillsist var jag så otrevlig och sur så jag fick min mat inburen av morsan sköterskorna vägrade.Min arm var ingen vacker syn ,hela överarmen var i en blå-grön lila färg och så infekterad att man kunde lyfta på ett skinnlock(skinnet hade lossnat från själva musklen)och se benpiporna innanför det.Nu var det ALLVAR!!!!!
Läkarna var oroliga för armen(kanske även för mig)och började prata om att amputera den,Helsike heller .DET VAR MIN ARM DOM SNACKADE OM.....Och om den bestämde jag....Dom till ockmed hade fått morsan med på detta ,visst dom skulle ta bort min arm följande vecka.....ALDRIG I MITT LIV SKULLE DETTA FÅ SKE!!!!!!! Jag var ju myndig tack och lov, då bestämmer man själv över sin kropp och sina kroppsdelar.SÅ....Jag bad att få ett snack med läkaren och sa att jag skriver ut mig på egen risk,jag vågade inte va kvar ju.Fick skriva på en massa papper och spatserade ut med min onda arm ,dock med ett löfte till sjukvården om att jag skulle gå till distriktssköterskan varja dag för omläggning och komma tillbaks om det blev riktigt illa.Javisst jag gjorde så.Jag åkte till distriktet varje morgon innan stallet och la om armen. Jag började rida igen ,armen var inte så ond nu,jag red varje dag,mockade 10 boxar om dagen och gjorda allt annat man gör i ett stall.
JAG ÄR FULLT OCH FAST ÖVERTYGAD IDAG ATT JUST DET VAR RÄDDNINGEN FÖR MIN ARM ATT FÅ BÖRJA JOBBA IGEN OCH PÅ DET VISET FÅ IGÅNG BLODCIRKULATIONEN I DEN OCH EN LÄKNING.INNOM ETT ÅR VAR DEN HELT LÄKT. MEN DEN HAR ALDRIG MERA BLIVIT LIKA STARK SOM DEN EN GÅNG VAR,MEN DEN SITTER PÅ MIG.Och DET är huvudsaken.
Kommentarer
Postat av: Julia
Jisses... Den har ett ganska fult ärr idag, men som sagt, den sitter på dig=)
Postat av: Åsa
Det är ju det jag säger, hästar är stora och livsfarliga.......
Postat av: mamma
JULTIS:Ja,den sitter på MIG och min starka benstomme höll också.
ÅSA:Jag tror att just den sortens hästar ÄR utslaktade idag,det var ju ett antal år sen.Idag är hästarna lite mer civiliserade
Postat av: maddah
Tack och lov för envishet. puss puss
Postat av: ullisar
oj vilken spännande historia! tack för att du berättade! precis som när du skrev om hur du blev stoppad av k-pistpoliser efter Ullaredsrånet så var det görintressant att läsa!
har du inte mer sånt (fast de behöver inte innehålla karlalfred-armar med skinflikar...
Trackback
