det kom ett brev!
Idag när jag kom hem från jobbet låg det ett brev i brevlådan .Ett brev ett helt vanligt handskrivet personligt brev. Som jag faktiskt trodde skulle komma så småningom,ett brev jag väntat på från en mamma ,en vän ,en fd.arbetskollega.
När ja hade mitt träningstall så jobbade det några tjejer där .Inte p¨å samma gång,men efter varann.Först var det Camilla som var så full av bus och rackartyg,men vi hade så roligt ihop när vi höll på med hästarna,detta var vid den tiden som Ronny& Ragge figurerade som värst i TV med sin Fooorrrd.Jag tror vi blev som dom ett tag...........MEN roligt hade vi som fasen.Idag har Camilla fem barn och kanske ibland hon återfaller i ronny/raggeandan ,det gör jag så gammal jag är.
Efter det kom lilla söta blyga Malin....Lilla Malin hon var så rädd för dom flesta hästarna,men mest för Notte,en travare jag hade och som kunde se VÄLDIGT respektingivande ut,men han var innerst inne snäll som ett barn.Men Malin trodde inte riktigt på det där ,så en gång när jag var iväg till Axevalla-travet och startade ett par hästar så hade hon fått i uppgift att kvällsfodra och ta in hästarna för natten ,men när jag kom hem mitt i natten så stog notte i sin lilla sjukhage alldeles uppriven för ingen annan var ute.Malin hade inte vågat ta in honom när han la öronen bakåt och gjorde små skenmanövrar mot henne.I vintras tog Malin sin veterinärexamen.
Efter Malin så var det Vanja som blev min dagliga hjälp i stalet ,Vanja var lite äldre men vilken duktig och uppfinningsrik människa han var.Hon kom alltid på kluriga lösningar på ALLT som jag gick bet på .ÅH,vad jag skulle viljat ha hennes slutledningförmåga,hon var makalös.Snäll och hjälpsam som få var hon,under tiden hon jobbade hos mig så körde jag in hennes båda fullblodsaraber och som examensprov så satte vi dom i par framför finvagnen till midsommar och lövade den vackert björklövsklädd.Vilka duktiga hästar,så lyhörda och stabila trots att dom var araber.När Vanja sen slutat så kom hon körandes med vagnen full av perenner och buskar till mig när jag fyllde.DET var mycket uppskattat av mig som ju älskar blommor och grönt.
Den sista som jobbade hos mig var ANNIKA,hon var oerhört vänlig och rar på alla sätt,vi hade myket att snacka om och hon var väldigt plikttrogen och slet om ett djur ibland med alla boxar medan jag körde hästar och red.Annika red dom hästar som var lämpliga att rida för andra än mig,de flesta var ju inte ridna så väldigt mycket och jag ville verkligen inte att nån människa skulle bli skadad av nåt vildjur.Men Annika red travhästarna som omväxlig till deras körning,dom var ju snälla och väluppfostrade.Annika hade två små söta töser Rebecca och Jessika,som hon ibland hade med sig och ibland kom med på sin fritid för att dom skulle få klappa hästarna och rida lite.Hon var så rädd om sina små flickor och och inte anade vi väl då vad som skulle hända.
Annikas äldsta dotter Rebecca fick cancer och dog då hon var 15 år......................
Jag och Meja ,min dotterdotter var och hälsade på Annika för ett år sen och vi skulle fortsätta hålla kontakten och kanske skulle jag ta mig en ridtur på hennes häst ihop med henne nån dag.Men dagar läggs till dagar och månader till månader och man lever i sitt eget ekorrhjul ohc får inte ändan ur vagnen.Annika blev så glad när vi kom och vi fikade och berättade gamla minnen,Annika berättade om Rebeccas sjukdom och om hur maktlösa dom var ,hur otroligt hemskt allt var efteråt,det gick så fort och jag kan inte ens företälla mig hur hemskt det är/var.
Idag fick jag ett brev från henne,jag blev så glad,men samtidigt så berörd av Annikas tydliga saknad efter sin dotter,speciellt nu under sommaren då saknade är som värst efter Rebecca.
Hon skrev "att sorgen efter Rebecca är ibland outhärdlig,Men livet går framåt ändå trots allt,men på ett annat vis. Det går inte att förklara."
OM jag ändå kunde göra nåt , om nåt jag gjorde skulle kunna hjälpa .
Vi ska vara glada att vi inte vet vad som sker imorgon,men leva som om idag var sista dan ivårt liv.Med det menar jag .......VAR SÅ RÄDDA OM VARANN SOM NI KAN OCH SOMNA ALDRIG SOM OVÄNNER eller SKILJS ALDRIG SOM OVÄNNER.
När ja hade mitt träningstall så jobbade det några tjejer där .Inte p¨å samma gång,men efter varann.Först var det Camilla som var så full av bus och rackartyg,men vi hade så roligt ihop när vi höll på med hästarna,detta var vid den tiden som Ronny& Ragge figurerade som värst i TV med sin Fooorrrd.Jag tror vi blev som dom ett tag...........MEN roligt hade vi som fasen.Idag har Camilla fem barn och kanske ibland hon återfaller i ronny/raggeandan ,det gör jag så gammal jag är.
Efter det kom lilla söta blyga Malin....Lilla Malin hon var så rädd för dom flesta hästarna,men mest för Notte,en travare jag hade och som kunde se VÄLDIGT respektingivande ut,men han var innerst inne snäll som ett barn.Men Malin trodde inte riktigt på det där ,så en gång när jag var iväg till Axevalla-travet och startade ett par hästar så hade hon fått i uppgift att kvällsfodra och ta in hästarna för natten ,men när jag kom hem mitt i natten så stog notte i sin lilla sjukhage alldeles uppriven för ingen annan var ute.Malin hade inte vågat ta in honom när han la öronen bakåt och gjorde små skenmanövrar mot henne.I vintras tog Malin sin veterinärexamen.
Efter Malin så var det Vanja som blev min dagliga hjälp i stalet ,Vanja var lite äldre men vilken duktig och uppfinningsrik människa han var.Hon kom alltid på kluriga lösningar på ALLT som jag gick bet på .ÅH,vad jag skulle viljat ha hennes slutledningförmåga,hon var makalös.Snäll och hjälpsam som få var hon,under tiden hon jobbade hos mig så körde jag in hennes båda fullblodsaraber och som examensprov så satte vi dom i par framför finvagnen till midsommar och lövade den vackert björklövsklädd.Vilka duktiga hästar,så lyhörda och stabila trots att dom var araber.När Vanja sen slutat så kom hon körandes med vagnen full av perenner och buskar till mig när jag fyllde.DET var mycket uppskattat av mig som ju älskar blommor och grönt.
Den sista som jobbade hos mig var ANNIKA,hon var oerhört vänlig och rar på alla sätt,vi hade myket att snacka om och hon var väldigt plikttrogen och slet om ett djur ibland med alla boxar medan jag körde hästar och red.Annika red dom hästar som var lämpliga att rida för andra än mig,de flesta var ju inte ridna så väldigt mycket och jag ville verkligen inte att nån människa skulle bli skadad av nåt vildjur.Men Annika red travhästarna som omväxlig till deras körning,dom var ju snälla och väluppfostrade.Annika hade två små söta töser Rebecca och Jessika,som hon ibland hade med sig och ibland kom med på sin fritid för att dom skulle få klappa hästarna och rida lite.Hon var så rädd om sina små flickor och och inte anade vi väl då vad som skulle hända.
Annikas äldsta dotter Rebecca fick cancer och dog då hon var 15 år......................
Jag och Meja ,min dotterdotter var och hälsade på Annika för ett år sen och vi skulle fortsätta hålla kontakten och kanske skulle jag ta mig en ridtur på hennes häst ihop med henne nån dag.Men dagar läggs till dagar och månader till månader och man lever i sitt eget ekorrhjul ohc får inte ändan ur vagnen.Annika blev så glad när vi kom och vi fikade och berättade gamla minnen,Annika berättade om Rebeccas sjukdom och om hur maktlösa dom var ,hur otroligt hemskt allt var efteråt,det gick så fort och jag kan inte ens företälla mig hur hemskt det är/var.
Idag fick jag ett brev från henne,jag blev så glad,men samtidigt så berörd av Annikas tydliga saknad efter sin dotter,speciellt nu under sommaren då saknade är som värst efter Rebecca.
Hon skrev "att sorgen efter Rebecca är ibland outhärdlig,Men livet går framåt ändå trots allt,men på ett annat vis. Det går inte att förklara."
OM jag ändå kunde göra nåt , om nåt jag gjorde skulle kunna hjälpa .
Vi ska vara glada att vi inte vet vad som sker imorgon,men leva som om idag var sista dan ivårt liv.Med det menar jag .......VAR SÅ RÄDDA OM VARANN SOM NI KAN OCH SOMNA ALDRIG SOM OVÄNNER eller SKILJS ALDRIG SOM OVÄNNER.
Kommentarer
Postat av: Julia
Åh, nu fick jag en tår i ögat... Kan inte ens sätta mig in i hennes situation, måste vara så fruktansvärt svårt och smärtsamt...
Trackback
